Lästips : Intressant betraktelse över skillnaden mellan “Hollywoodfilm” och “Riktigt bra film”

Det är “Sven” på sin blogg PROMENADER OCH UTFLYKTER reflekterar över kvalitet i film efter att ha sett BENJAMIN BUTTONS OTROLIGA LIV »

Det räcker inte att man blir berörd. Det är iofs. bra men inte riktigt bra. För att en film ska kvala in på den verkliga toppnivån ska det finnas en särskild glöd hos filmskaparen.

Intressant! Och jag håller helt med.

Nu räcker det förstås inte att bara ha glöd. Man måste ju ha en story och även nån slags förmåga att berätta. Men det är en helt annan fråga.

Se Svens inlägg: Bra och riktigt bra filmer »

 

© adastra media

---

Andra bloggar om: vad är bra film, kvalitet i film

Bra film: FROST/NIXON – Skickligt berättad historia (betyg 4,5)

Det blir ingen riktig recension den här gången utan bara en mycket stark rekommendation.

Det låter inte så mycket för världen, en långfilm om en serie tv-intervjuer mellan en avdankad programledare och en avsatt president. Watergateskandalen känner vi ju till genom flera andra filmer och David Frost …  ? Vem bryr sig? Det skulle kunna bli hur tråkigt som helst. Nej, FROST/NIXON >> låg inte överst på min lista.

Men det visade sig vara en utomordentligt skickligt berättad historia.

Det man som manusintresserad ska titta efter är hur metodiskt spänningen byggs upp mot det slutgiltiga avgörandet i allra sista  intervjun som ska genomföras. Detta är ett mycket bra exempel på hur alla scener pekar mot ett och samma mål.

Se hur skickligt man redan tidigt i filmen pekar ut den dramatiska frågan genom att definiera hela intervjusituationen som en duell. Och hur man sen steg för steg höjer trycket genom att göra det allt mer klart för publiken vad som står på spel. Intervjuerna är inte enbart avgörande för de båda kombattanterna utan kan få betydelse för hela det amerikanska folket. Nationen behöver ett erkännande från Nixon för komma ur det trauma Watergate lämnat efter sig.

Se också hur den glödande monolog som Nixon håller i slutet, driver åskådarna att uppleva den oerhört starka psykologiska laddningen inför den kommande slutintervjun.

Mycket imponerande. Det är så man ska berätta!

FROST/NIXON är en film som jag med särskilt varm hand vill rekommendera till alla struktur-motståndare som tror att det måste bli kommersiellt trams bara för att man följer den traditionella modellen med tre akter.

 

Mer läsning från bloggen:

Struktur och de tre akterna >>  (inledningen till kapitel 4)
Att skapa spänning >> (utdrag från kapitlet om att skriva scener)
Debatten fortsätter : Mot mallar och manusfundamentalism >>
Länktips : Mot struktur och dramaturgi >>

Se riktiga recensioner här:

DN (4) >>  SVD (5) >>   AB (5) >>  Expr (4) >>  UNT (3) >>

(tack www.kritiker.se för länkarna)

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : FROST/NIXON, bra film, berättarteknik, dramaturgi, att skapa spänning, struktur, tre akter

TVIVEL – Bra film som går på djupet (4)

Åh! Det är härligt att se en riktigt bra  film. TVIVEL >> är definitivt en sån.

Det mesta som Meryl Streep är med i brukar vara bra, vilket även gäller den evige antihjälten Philip Seymour Hoffman. De förnekar sig inte den här gången heller.

Vi befinner oss i en katolsk skola vid mitten av sextiotalet,  en tid av förändring. De nya vindarna blåser in oro i kyrksalarna där rektorn, den sammanbitna syster Aloysius (Streep) börjar misstänka en av prästerna, fader Flynn (Hoffman) för otillbörligheter med en ung elev.

Men vem är egentligen skyldig till vad?

Flynn förnekar allt och menar att anklagelserna mer handlar om hur hans frimodiga syn på kyrkans roll hotar det skräckvälde Aloysius etablerat. Hur ska den kristna kärleken egentligen komma till uttryck? Fader Flynn och syster  Aloysius har diametralt motsatt uppfattning.

Men det är inte alltid självklart vad som är det rätta när moraliska principer krockar med en sammansatt verklighet. Sanningen kan se olika ut beroende på från vilket håll man betraktar. 

Det finns all anledning att känna tvivel. Det gör också de  inblandade. Enbart syster Aloysius vet precis vad som behöver göras. Filmens dramatiska nerv spinns med säker hand kring frågan om huruvida hon har rätt eller ej.

Tvivel är en ovanligt bra film som på djupet utforskar hur komplicerat det kan vara att vara människa och att sträva efter det sanna och det rätta. 

Betyget blir en stark 4!

© adastra media

---

Se även utdrag ur boken (kapitel 6, om rollfigurer) : 
Den personliga moralens betydelse >> 

Vad tycker andra :
 DN (3) >>   SVD  (4) >>  AB (4) >>  EXPR (4) >> 

---

Andra bloggar om : Tvivel, recension, moral, bra film

FROZEN RIVER – Skickligt byggt drama (betyg 4)

FROZEN RIVER >> är en lågmäld men engagerande film som rymmer mycket dramatik.

Handlingen utspelas i norra USA, där gränsen till Kanada går rakt igenom ett indianreservat. Filmen handlar om JAY (Melissa Leo) som försöker få ordning på tillvaron för sig och sina två barn efter att hennes slarver till man har sjappat med alla pengarna.

Lösningen på Jays akuta problem uppenbarar sig i form av den opålitliga indiankvinnan LILA (Misty Upham). Lila vet hur man smugglar illegala invandrare över den frusna gränsfloden och behöver Jays bil. På den kanadensiska sidan väntar en strid ström av människor på att få trycka ihop sig i Jays baklucka för att komma över gränsen.

Kvinnornas verksamheten är lönsam men självklart inte utan risker. Och i denna hårda värld där ingen kan lita på någon annan utvecklas en slags vänskap mellan kvinnorna.

FRAMÅTRÖRELSE

Och det är en historia som berättas på ett filmiskt sätt. Det en manusförfattare i utveckling särskilt ska lägga märke till är det skickligt genomförda spelet med framåtrörelse.

Det sker hela tiden saker som skapar förväntningar eller farhågor om vad som ska ske.

När Jay mitt på floden kastar ut de gömda passagerarnas väska på isen förstår vi att något kommer gå åt helvete fel. Men vi vet inte vad och funderar ut olika alternativ och hoppas att inte det allra värsta ska hända. På det sättet blir vi väldigt väl förberedda för de dramatiska vändningarna som sen infaller.

Vi får aldrig veta mer än vi behöver utan serveras istället antydningar som tvingar oss att fundera.  Det börjar redan i första scenen. Varför gråter Jay?  Och vad är det egentligen för fel på den förlupne mannen. Varför sitter Lila plötsligt i mörkret uppe i ett träd och mutar en hund med chips? Och varför får inte bilhandlaren sälja någon bil till Lila? 

FROZEN RIVER är värd att studera just för hanteringen av information. Vi får aldrig veta mer än vi behöver, snarare lite mindre. Filmen visar på det sättet hur man med mycket enkla medel kan hålla intresset och spänningen vid liv.

Vilket för övrigt är precis det jag saknade i MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK ( se recensionen >>)

Det man också ska lägga märke till är hur mycket av dramatiken koncentreras till moraliska frågeställningar. Det finns inga riktigt enkla beslut i ett läge där man blivit tvungen att töja på alla normala gränser för att klara sig.

Betyget blir en 4, med ett särskilt plus för frånvaron av inställsamhet i människoskildringen.

© adastra media

---

Tidigare inlägg om framåtrörelse: Att skapa spänning  >>  Hemligheten med framåtrörelse >>  Analys av scen ur Seven >>

Tidigare inlägg om moral i filmberättandet: Bokrecension : The Moral Premise >>  Psykologiska experiment om moral >>  Den personliga moralens betydelse >>  Kapitel 5 - Premiss och Tema >>

---

Andra bloggar om : Frozen River, framåtrörelse, bra film

Recension - EXPIRED : Räddas av kärleken till rollfigurerna [3,75 av 5]

Nej, mycket bio har det inte blivit denna sommar. Kul då att det blev väldigt lyckat när jag väl masat mig iväg.

Två knepiga parkeringsvakter finner varann i ett romantiskt drama med dragning åt det bisarra. Inte High Concept precis. Nej, EXPIRED >> är inte riktigt som alla andra.

Det är inte de två huvudpersonerna heller. Bäst-före-datumet har helt klart passerat för både CLAIRE (Samantha Morton) och JAY (Jason Patric). De är lika hopplösa förlorare båda två. Claire, vars drömmar inte sträcker sig längre än till postorderkatalogen på soffbordet och Jay som inte kan umgås med någon mer än två minuter utan att bli uppretad eller oförskämd.

Utgångsläget är inte det bästa. Som Claire själv uttrycker det om sina utsikter att uppleva kärlek, att valet kanske står mellan få någonting överhuvutaget eller bli helt utan.

När sen Claire kommer hem med ytterligare en fånig ljusslinga som present till sin handikappade mamma rör vi oss mycket nära gränsen till någon slags mental lyteskomik.

Vi har sett liknande innan. Tänker på österrikaren Ulrich Seidl som bl.a. gjort IMPORT/EXPORT >>, vars HUNDSTAGE >> jag såg om nyligen. Samma ensamma och eländiga figurer, ohjälpligt fast i sina torftiga liv.

Men EXPIRED räddar sig över det socialpornografiskt voyeuristiska genom att lägga till en stor dos varm och underfundig humor. Och framför allt, rollfigurerna får återta en del av sin förlorade värdighet. Regissören och tillika manusförfattaren Cecilia Miniucchi älskar trots allt alla sina hopplösa huvudpersoner. Och då gör vi det också.

Gillade man Miranda Julys ME AND YOU AND EVERYONE WE KNOW >> kan man nog tycka om EXPIRED också. Det är lite som den absurda middagen hemma hos svärföräldrarna i Peter Kihlgårds KICKI & LASSE. Man vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen.

Jag både skrattade och blev varm i hjärtat. Det är inte så lite. Och sen har jag ju alltid en särskild respekt för filmare som vågar gå egna vägar.

Betyget hamnar mellan 3,5 och 4 av fem möjliga.

Och vad tyckte andra? På kritiker.se >> hittar man större tidningars recensioner samlade.

Betygen blev : Aftonbladet : 1 >> , DN : 3 >> , Expressen 3 >> , Metro : 2 >> , SVD : 5 >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : expired, filmmanus, bra film, att skriva filmmanus, rollfigurer

Fruktansvärd, hemsk och obehaglig och ändå så bra : Den Fria Viljan - recension

SERIÖS "FEEL BAD" OM PROVOCERANDE ÄMNE.

Den är så hemsk att man nästan vacklar ut från biografen. Flera fasansfulla våldtäkter, en incestrelation och ett självmord. Hur kan man bara våga göra en sådan film och dessutom få den att inte bara kännas angelägen utan till och med gripande och bra?



I DEN FRIA VILJAN >> (imdb) får vi följa en våldtäktsman, Theo Stoer (Jürgen Vogel), som redan i filmens första minuter brutalt misshandlar och förgriper sig på en okänd kvinnna. Theo blir omedelbart gripen och och dömd till rättspsykiatrisk vård.

Men det är bara en bakgrund. Själva berättelsen börjar nio år senare när Theo släpps ut i samhället igen med ambitionen att försöka skapa sig ett normalt liv. Och det dröjer inte länge förrän han upptäcker att de onda krafter som gjort honom till våldtäktsman fortfarande lever inom honom. Theos starka sexuella drivkraft och katastrofala oförmåga att etablera normala kärleksrelationer ska snart få honom att återigen tappa kontroll.

Vi får följa Theos osminkade balansgång utmed stupets kant fram till det oundvikliga och självklart konsekventa slutet. På vägen möter han den, på sitt håll hjärtlöst utnyttjade och hudlösa, Nettie (Sabine Timeteo) som är 27 år och just har lyckats bryta sig loss från ett incestuöst förhållande till sin pappa.

Relationen som utvecklas mellan dessa två får det att verkligen blöda i hjärtat. Vi kommer så nära och det är ibland så vackert (ja, till och med det) att man bara vill gråta. För det är förstås den relationen som starkast tar fram den mest sårbara sidan av den smärta de båda huvudpersonerna bär på.

Samtidigt är det svårt att slappna av en enda sekund. Hotet om våld och brutalitet finns hela tiden alldeles under ytan och man vet redan på förhand att det kommer att gå åt helvete. Man ska inte ha några illusioner. DEN FRIA VILJAN är en hemskt bra film men också hemsk.

Det är nära till hands att jämföra med Lukas Moodysons ETT HÅL I MITT HJÄRTA >> (imdb) som med liknande oförsonlighet dyker ner i den mänskliga sexualitetens mörka djup. Men där Moodysons film mest verkade som en personlig terapisession, som jag föreställer mig för att utmana myten sig själv som framgångrik filmkonstnär, så är den Den Fria Viljan en berättelse som på ett helt annat sätt vänder sig till publiken. Den griper tag och ruskar om där Ett Hål I Mitt Hjärta mest bara framkallade äckel.

Orsaken är att Matthias Glasner (som både regisserat och tillsammans med huvurollsinnehavaren skrivit manus) mot alla odds och utan att för den skull på minsta sätt vilja försvara eller försköna de ogärningar som skildras, lyckas få oss att se en människa i det monster han har skapat. Matthias Glasner serverar varken lösningar, förklaringar eller fördömanden. Han visar vad den mänskiga existensen är förmögen att göra och låter oss tänka själva. Det är stort och det är mycket modigt!

Mitt betyg blir en fyra av fem möjliga.

Se mer om Matthias Glasners tankar om filmen i den längre intervju med som publicerades i DN igår (dvs lördag 13/10) HÄR >>

Se DN's recension (betyg 3) HÄR >>
Se SVD's recension (betyg 5) HÄR >>

Aftonbladets recensent tyckte inte alls om filmen och undrade vad den ville säga (betyg 2) vilket man kan se HÄR >>

Och sen hittade jag en helt annan intressant sajt som också kommenterar Den Fria Viljan : Psykologer tittar på film

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, den fria viljan, Matthias Glasner, Ett hål i mitt hjärta

Recension - Underskattad film : Breach

NÄ, JAG FÖRSTÅR INTE !

Gick och såg BREACH >> häromdagen på Astoria, Kungsgatan. Det var ödsligt värre, jag och mitt sällskap och en handfull andra i den jättelika salongen.

Då berättelsen handlar om en ung man med uppdrag under falsk flagg ligger det nära till hands att jämföra med den dubbla dubbelidentitetsstoryn och flerfaldiga oscarsvinnaren THE DEPARTED >>. Och det är här någonstans jag inte begriper. Departed, en rätt trist intrighistoria utan speciellt intressanta karaktärer höjs till skyarna medan den betydligt mer psykologiskt spännande Breach får ljumma recensioner. Är det så enkelt att folk blir bländade av namn som Nicholson och DiCaprio? Att till och med ärrade recensenter tror att filmen måste vara bra när dessa herrar är med och gangsterfilmikonen Scorsese själv står vid rodret? Sorgligt! För Breach är en riktigt bra film.

Det är en ganska enkelt berättad historia hämtad från verkligheten. Året är 2001. En ung ambitiös FBI-anställd, Eric O'Neill (Ryan Phillippe), får i uppdrag att bli assistent åt en äldre agent Robert Hansen (Chris Cooper) som för tillfället arbetar med datasäkerhet. Men O'Neills egentliga uppdrag är att hemligen övervaka Hansen som sägs vara en säkerhetsrisk på grund av sina pornografiska aktiviteter på internet. Men O'Neill är förd bakom ljuset. Det som står på spel visar sig snart vara betydligt större än interneterotik. Även om man redan i anslaget får facit, att den misstänkte Hansen visar sig vara den värsta spionen i USA´s historia, blir det spännande redan från början.

Men till skillnad från The Departed får den här filmen tyngd genom sina karaktärer, framför allt den fårade Robert Hansen, förnämligt spelad av Chris Cooper, som till skillnad mot många andra tycks klara av att hålla sig till bara de riktigt underfundiga och sammansatta rollerna. I det här fallet en barsk, egensinnig och bitter FBI-agent på nedåtgående som samtidigt är djupt troende katolik och ägnar fritiden åt att distribuera videofilmer han spelat in i sängkammaren med sin ovetande hustru.

Ryan Phillippe som Eric O´Neill har inte riktigt lika mycket att göra. Till att börja med har Eric svårt att tro att hans chef verkligen är den skurk han påstås vara. Särskilt när den buttre Hansen börjar tina upp och allt mer börjar behandla honom som en personlig vän.

Eric råddar förstås till det med jämna mellanrum och måste allt eftersom situationen kompliceras bli allt mer kreativ i sina ansträngningar att undgå upptäckt.

Förutom att inte bli avslöjad av den yrkesskadat vaksamme Hansen är Erics största problem annars att klara av relationen med sin flickvän som blir allt mer förtvivlad över Erics allt konstigare beteende och, gud förbjude, vill veta vad han egentligen håller på med.

Breach är inte en av de riktigt riktigt stora filmerna, inte av kalibern som förändrar livet för någon. Men intrigen fungerar ypperligt och man blir snabbt indragen. Utan att ha sett allt på repertoaren tror jag ändå att det är en av de bästa man kan välja just nu.

Det retar mig att den så mycket ytligare The Departed fått så mycket stråkastarljus. Breach är betydligt bättre.

Betyg 4.


SE TRAILER >>


IMBD : BREACH >>. Regi Billy Ray, manus : Adam Mazer &
William Rotko.

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Breach

En Ännu Bättre Film - DE ANDRAS LIV

GÅ OCH SE DEN !!!

Denna lilla oansenliga film - och jag höll på att missa den. Nu vill jag ställa mig på torgen med megafon och ropa : GÅ OCH SE DEN! GENAST! Till alla.

Det här är ett Verkligt Mästerverk, från första till sista rutan. Här får vi se vad film kan vara. DE ANDRAS LIV påminner oss vad vi som manusförfattare ska sträva efter och den visar hur långt man kan nå när allt stämmer.

Vi lär känna Stasi-tjänstemannen Gerd Wiesler som en kall och effektiv förshörsledarmaskin som går så långt att han samlar in handsvetten på sina förhörspersoner för att vässa sin förmåga att skilja sanning från lögn. Wiesler och hans stab skyr inga medel i jakten på den östtyska revolutionens förrädare.

Under ett uppdrag där han dagligen avlyssnar en förmodat subversiv författare blir han mot sin vilja mer och mer berörd av att se hur den politiska maktapparatens nyckfullhet drabbar de människor han är satt att bevaka. Wiesler får allt blir allt svårare att bara vara observatör och finner sig snart indragen i ett skeende som ingen längre har kontroll över.

En liten grå tunnhårig man som drabbas av samvetsbetänkligheter. Berättelsen är magnifik i all sin enkelhet. Här ryms kärlek och hat, svek och lojalitet med dramatisk substans så det slår gnistor. Det är verkliga människor med verkliga liv och verkliga bekymmer i en intrig som hela tiden slingrar sig runt nya hörn.

Allt stämmer till 100 %. Fem poäng räcker inte. DE ANDRAS LIV är helt enkelt fulländning.

Gå och se. Och lär. Och kom ihåg : Det är det här som är FILM.

SE TRAILER >>


IMBD : DE ANDRAS LIV >>. Regi och manus : Florian Henckel von Donnersmarck.

Och en mycket välförtjänt Oscar blev det i natt, Bästa utländska film. Tack och lov. Det finns hopp för Oscarsjuryn. (Även om de gav Scorsese priset för både bästa regi och bästa film för DEPARTED vilket måste ha varit mer för lång och trogen tjänst än för filmen i sig. I ärlighetens namn är ju Departed inte mycket mer än en ganska konventionell gansterfilm som egentligen vem som helst kunde ha regisserat. Bättre har Scorsese definitivt gjort, fast det var länge sedan nu.)

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, De andras liv, Bra film

Parfymen - Berättelsen om en mördare

ETT PROJEKT ATT BITA I.

Egensinnig får man ju säga att han fortsätter att vara Tom Tykwer. Det är inte många som skulle våga ge sig på en film om ett monster som på löpande band tar kål på unga vackra och mestadels helt oskyldiga flickor.

Filmen ger helt klart perspektiv på det senast utlagda avsnittet ur manusboken där jag framhåller vikten av att publiken ska kunna identifiera sig med och känna sympati med huvudpersonen. Det är ju inte precis det enklaste med en huvudperson som helt saknar förmåga till inlevelse med dem som drabbas i sin besatthet att skapa den ultimata doften.

Jean Baptiste Grenouille (Ben Whishaw) har råkat födas med ett helt övermänskligt luktsinne men det är också det enda han har. Inget annat kan beröra honom än det han upplever med sin känsliga näsa. Jean Baptiste kan själv inte relatera till någon. Han kan varken älska eller bli älskad utan lever som ett Frankensteins Monster vid sidan av och under andra villkor än resten av mänskligheten.

Om det fungerar? Jo, för Tom Tykwer kan reglerna. Helt enligt teorin är det just smärtan av Jean Baptistes ensamhet som till slut gör honom uthärdlig som rollfigur. Vår dom blir också mildare då Jean Baptiste inte heller är grym för grymhetens skull, utan bara besatt av sin livsuppgift.

Tom Tykwer får godkänt. Jag var ju lite orolig men han fortsätter definitivt att gå sin egen väg. Filmen är dessutom otroligt vacker och bildmässig och rymmer trots den makabra handlingen många poetiska stämningar och även en mytologisk dimension. Betyget landar någonstans mellan 3 och 4. Ett litet extra plus blir det för modet att satsa på ett så pass obekvämt projekt.

SE TRAILER >


PARFYMEN - BERÄTTELSEN OM EN MÖRDARE >> (Regi Tom Tykwer med manus av Andrew Birkin, Bernd Eichinger och Tom Tykwer efter en roman av Patrick Süskind)

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Parfymen - Berättelsen om en mördare

Äntligen en riktigt bra film!

Recension : THE LAST KING OF SCOTLAND [detaljer IMBD >>]

Oj så länge sen jag såg en Så Bra Film! Ett litet mästerverk helt enkelt. Manus, regi, skådespeleri och foto, allt sitter som smäck.

Berättelsen handlar om den unge läkaren Nicholas Garrigan (James McAvoy) som åker till Uganda för att komma hemifrån och uppleva lite äventyr. Nicholas hamnar i Uganda precis när Idi Amin (i Forest Whitakers förnämliga gestalt) tar makten i landet. Genom tillfälligheter dras han in i maktens omedelbara centrum då han blir handplockad att vara Idi Amins personlige läkare, en karriär som överträffar de vildaste drömmar.

Men ganska snart tvingas den naive Nicholas förstås att inse att det i själva verket är den värsta mardröm han håller på att bli mer och mer indragen i. Det blir bara djävligare och djävligare och sen ännu djävligare till man knappt orkar se mer. Och allt som sker är oundvikliga konsekvenser av att Nicholas inte förmår att slå till bromsarna, att han inte vill eller kan se vad som faktiskt håller på att hända runt omkring honom förrän det redan är för sent.

Det är rasande skickligt vävt. Och fruktansvärt effektivt berättat. Och dessutom poetiskt. Filmen får en av de mycket ovanliga femmorna i min utdelning.

Och får inte Forest Whitaker Oscar för den här rollen så kan dom lika gärna packa ihop och lägga ner. Bättre än så här går det helt enkelt inte att spela.

SE TRAILER >>


Sen såg jag häromdagen också THE PRESTIGE (regi :Christopher Nolan som skrivit manus tillsammans med sin bror Jonathan). Men nej, den var det inget särskilt med. Proffsigt gjord i alla avseenden men för mycket grundad på klurig intrig för att verkligen beröra. Det blir inte mer än en tvåa, OK, med ett litet plus då om jag ska vara generös. Då var klurigheterna i Nolans tidigare kultfilm, den baklängesberättade MEMENTO av ett betydligt mer kíttlande slag.

Nästa film på programmet blir PARFYMEN (regi: Tom Tykwer, manus: Andrew Birkin & Bernd Eichinger). Men jag är lite orolig. Tykwer är en personlig favorit efter de högst egensinninga SPRING LOLA SPRING och PRINSESSAN OCH KRIGAREN och jag vill helst slippa se att hans personliga stil gått förlorad i det stora i Hollywoodmaskineriet.

Och manusboken då? Jo, den fortskrider sakta. Jag håller ju på med andra saker också och sen kommer det av naturliga skäl att bli lite mer sällan nu när jag inte längre lägger ut allt jag skriver. Men så småningom ska det komma lite från det följande kapitlet, om att skriva scener.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Last King of Scotland, Bra film

Efter premiären+ recension av BRÖDER

Kärringen och Europas Bästa Regissör

Så har KÄRRINGEN DÄRNERE >> haft sin premiär och ska nu försöka leva sitt eget liv på biograferna. Det mest spännande runt en premiär är förstås hur filmen ska tas emot av recensenter och publik. Och det hänger också till viss del ihop. När det gäller recensionerna så blev det ungefär som väntat. Ingen av oss trodde att vi skulle få kritikerkåren att andlöst falla på knä. Själv hade jag bilden av att det skulle bli en del tvåor, i varierande grad av välvilja, plus en och annan trea. Och det var ungefär där vi hamnade.

Omständigheterna runt inspelningen av en lågbudgetfilm är ju av naturliga skäl såna att allt inte riktigt kan bli som man hade önskat. Och som manusförfattare ska man helst hålla sig borta från inspelningen. Den är tillräckligt komplicerad ändå och en manusförfattare som springer runt och har synpunkter blir inte särskilt populär. Så jag var personligen enbart med en gång när det behövdes en massa statister (mötet med bostadsrättsföreningen).

En inspelning är en oerhört tajt situation. Inte minst för att det är en så stor ekonomisk apparat med en massa människor som kostar pengar att ha på plats. Det knepiga är att det plötsligt måste fattas en massa snabba beslut om ändringar av enskilda scener för att det av olika skäl inte är möjligt att filma scenerna enligt manuset. Och när en film har en budget som är mindre än en tiondel av det normala, som det var för Kärringen därnere, finns det självklart väldigt lite marginal för omtagningar när något oförutsett inträffar.

Det regissören får göra då är att improvisera och försöka göra det bästa av situationen och sen i klippbordet försöka brygga över de luckor som uppstått i berättelsen. I vårt fall med Kärringen blev man av olika orsaker tvungen att helt klippa bort en del av förvecklingarna i intrigen. Det är alltså förklaringen till att filmen skiljer sig så pass mycket från manus.

Särskilt i den tredje akten finns stora skillnader. Anledningen till det är att stora delar av tredje akten spelades in på nytt efter den första klippningen. Man kunde nämligen då konstatera att storyn inte riktigt fungerade med de klipp man varit tvungen att göra utifrån det material som fanns. En ny inspelning gjordes då, med helt nyskrivna scener, allt för att få ihop en fungerande berättelse. I den delen av processen var jag personligen inte inblandad och kan heller inte förklara hur man tänkt i alla stycken. Men en lärdom för mig som manusförfattare blev att det faktiskt gick att skapa en helhet av berättelsen trots alla dessa, ibland ganska drastiska, förändringar.

Man ska alltså inte vara alltför låst vid det skrivna. Filmen kan fungera ändå. Och som manusförfattare måste man ju, som jag skrivit tidigare, vara beredd på att den färdiga filmen alltid skiljer sig från den man såg i sitt huvud när man skrev. Det ingår i jobbet. Inte ens regissören kan alltid få det som han vill när den stora produktionsapparaten börjar krångla. Egentligen är det ett under att filmer överhuvudtaget fungerar med alla problem som kan uppstå på vägen.

TRAILER KÄRRINGEN DÄRNERE



Detta om Kärringen.

Sen måste jag bara skriva lite om en DVD-film som jag hyrde förra helgen, nämligen Susanne Biers BRÖDER efter manus av Susanne Bier (story) och Anders Thomas Jensen. Den handlar förstås om två bröder. Den äldre, Michael (Ulrich Thomsen) är yrkesmilitär med en välanpassat familjeliv medan lillebror Jannik (Nikolaj Lie Kaas) är halvkriminell och inte har inte någon som helst ordning i tillvaron. Den tredje huvudpersonen är Michaels hustru Sarah (Connie Nielsen). Dramat uppstår när Michael kommer tillbaka efter en traumatiskt FN-uppdrag i Afghanistan och ser att brodern har tagit en del av hans plats i familjen.

BRÖDER är en av de bästa filmerna jag har sett på FLERA ÅR! Den är som ett knytnävsslag i magen. Än en gång (efter ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT alltså) dyker Bier och Thomsen ner i det djupaste mörkret för att utforska vad en människa är när all polityr sprängts bort. Dom tar ut svängarna som ingen annan just nu.
Det är så djävulskt starkt att man knappt vet var man ska ta vägen när det är som värst.

Jag har ju klagat på gulligheten i svensk film. Lukas Moodysson har iofs. skildrat det svarta i människosjälen på senare tid, framför allt med ETT HÅL I MITT HJÄRTA (2004) men det Moodysson helt glömde bort var publiken, att man behöver en fängslande historia. (Det är sorgligt i sig eftersom vi har sett att Moodysson kan om han vill).

Men det är just där Bier/Thomsen verkligen får till det. BRÖDER är en otroligt stark och engagerande berättelse. När man sen lägger till Susanne Biers järnkoll på det psykologiska och sen en 100-procentig träffsäkerhet med sina fantastiska skådespelare så blir det inget mindre än ett mästerverk. 5 poäng av 5 möjliga för Bröder alltså.

Efter att ha sett Bröder utnämner jag härmed utan minsta reservation Susanne Bier till Europas Bästa Regissör just nu.

.......
© adastra media
del två av kapitlet om Premiss och Tema kommer att läggas ut inom kort

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Bröder, Älskar dig för evigt, Ett hål i mitt hjärta, Kärringen Därnere